Från jämställdhetsminister till styrelserummet.

Under min tid som jämställdhetsminister såg jag det som en självklarhet att arbeta för mer jämställda styrelserum. Men jag kunde tidigt konstatera att frågan provocerade – betydligt mer än jag hade förväntat mig.

Det finns en seglivad föreställning om att jämställdhet är en rättvisefråga som står i kontrast till kompetens och kvalitet. Trots all forskning och alla rapporter som tydligt visar den enorma affärsnytta som finns i ett aktivt mångfaldsarbete, verkar många fortfarande tro att dessa mål konkurrerar med varandra. I min ministerroll ville jag arbeta för att tvätta bort denna missuppfattning. Jag drev frågan offentligt, mötte näringslivstoppar och deltog i debatter, och jag måste erkänna att jag blev ganska frustrerad när jag gång på gång fick höra samma argument:

“Kompetens ska gå först.”
“Det finns inte tillräckligt många kvinnor som tackar ja.”

Det som mer sällan sades rakt ut var det underliggande budskapet: att förändring upplevs hotfull när den utmanar invanda maktstrukturer. Jag var övertygad då – och är det fortfarande – om att jämställda styrelser inte är en symbolfråga. Det är en fråga om kvalitet i beslutsfattandet, om riskhantering och om långsiktig konkurrenskraft.

När jag lämnade politiken visste jag att jag inte ville sluta påverka, jag ville göra det på ett annat sätt. Ett av de beslut jag då fattade var att själv vara beredd att kliva in i styrelserummet. För mig handlar det inte om ett karriärsteg, utan om att leva som man lär. När jag i offentligheten har argumenterat för att fler kvinnor ska ta plats i bolagsstyrelser, så vill jag också vara beredd att själv göra arbetet. Jag vill inte utgöra någon symbol eller något jämställdhetsalibi. Jag vill vara en strategisk aktör.

Trots att jag är van vid att ta ansvar känner jag en stor ödmjukhet inför styrelserollen. Jag har suttit i regeringssammanträden, förhandlat svåra frågor och fattat beslut under hård press, men styrelsearbete är en egen disciplin. Det handlar om att hålla i riktningen utan att ta över, om att ställa de frågor som får vd att tänka ett varv till, och om att väga risk mot möjlighet – och kortsiktiga krav mot långsiktigt värdeskapande.

Att gå styrelseutbildningen hos deb. var därför ett medvetet val. Jag vet vilken kompetens och erfarenhet jag har, och vad jag skulle kunna tillföra i styrelserummet. Det jag behövde var konkreta verktyg för själva styrelsearbetet. Precis detta fick jag. Utbildningen gav struktur, språk och tydliggjorde vad modernt styrelsearbete kräver – långt bortom formalia och ansvarsfördelning. Det handlar om strategi, styrning, finansiell förståelse, kultur, risk och hållbarhet i praktiken. Samtidigt blev det ännu tydligare för mig hur avgörande mångfald är i styrelserummet. Inte som värdeord, utan som realitet. Olika erfarenheter och perspektiv gör att vi ser fler risker, identifierar fler möjligheter och fattar bättre beslut.

På ett personligt plan har utbildningen betytt mer än jag kanske först anade. Att gå från en ministerroll – där jag var ytterst ansvarig – till att återigen vara deltagare, ställa frågor och utmana mig själv, har varit både ödmjukande och stärkande. Det har gett mig en annan trygghet. Ett lugn i att jag är väl förberedd. Jag vet att jag kommer att granskas. Jag vet att ribban ofta ligger högre när man bryter normer. Just därför är det viktigt att vara rustad.

Jag drev frågan om jämställda styrelser från Regeringskansliet.
Nu gör jag det genom att själv ta plats – med kompetens, medvetenhet och en stark övertygelse om att jämställdhet och kvalitet aldrig står i motsats till varandra.

Och kanske är det just där verklig förändring börjar.

Skriven av Paulina Brandberg | Linkedin